I Falukuriren har under den gångna veckan två insändare om yoga i skolan publicerats. En anonym skribent som kallar sig ”Vän av sanning” påstod i måndagens FK (4/11) att man genom att utföra yoga tillber hinduistiska gudar och därför borde det vara självklart att inte ha yoga i en konfessionsfri skola. Ett svar på denna insändare kom i fredags 8/11 av yogaläraren Sofia Savita Norgren. Hon skriver att prat om religioner skapar separation och åtskillnad mellan oss när vi möts i sinnet. Yoga är ingen religion. Ordet betyder förening av kropp och själ. 

 

Självklart håller jag med Sofia. Men vad man gör med sin yoga är upp till den individ som utför den. Jag tillber inga gudar i vare sig hinduismen eller någon annan religion när jag utför yoga. Däremot visar jag vördnad för livet och det gudomliga i mig själv. Ibland säger vi Namaste i slutet av ett yogapass. Det betyder, som Sofia skriver: ”jag ser det gudomliga i dig, det är en spegling av det gudomliga i mig.” 

 

Yoga är ingen religion, men yogalärare är olika och en del tycker om att använda långa mantran med hinduistiska gudanamn i. Just sådana mantran tror jag det är klokt att undvika i skolsammanhang, för att inte orsaka missförstånd, som att skolelever skulle fås att tillbe hinduistiska gudar. Själv använder jag inte sådana mantran ens i min yogaundervisning för vuxna. Jag vill göra yogan lättillgänglig och avmystifiera den, eftersom den är så välgörande för alla. Det är synd om rädsla för religiösa inslag ska avhålla någon från att gå på yogakurs.

 

Skolelever, inte minst ungdomar, behöver hjälp att slappna av och stressa av i en värld full av intryck. Genom yogan lär de sig stillhet och vördnad för sin egen kropp. Det finns all anledning i världen att låta dem prova på yoga. 

 

Läs gärna denna utredning av Kim Löfqvist, för att få tydligare perspektiv på yoga i skolan: