27 feb Zenretreat i Taiwan

18-25 februari deltog jag i ett sju dagar långt zenmeditationsretreat i ett buddhistiskt kloster, Viriyachan Monastery, en bit söder om Hualien i Taiwan.  Det ligger fantastiskt vackert uppe i bergen, med utsikt över berg, dalar och havet vid Taiwans östkust. Det var ett nyårsretreat, då det kinesiska året enligt månkalendern just börjat.

Så fort jag kom dit fick jag lämna ifrån mig värdesaker och mobiltelefon. Det innebär att de foton jag publicerar här är ”efter”-bilder, tagna sista dagen, efter att jag fått tillbaka telefonen. Då hade hälften av de åttio deltagarna redan åkt hem.

Vi bodde i sovsalar med våningssängar, men det var inte proppfullt. I mitt rum, med plats för tolv personer, var vi fyra. Alla sov på ”nedervåningen”, så jag hade plats att rulla ut min yogamatta på ”övervåningen”:

Så här såg det dagliga schemat ut:

4.30                     Väckning

5-6                       Buddha-bugningar. Meditationspass 1

6-7                       Meditationspass 2

7-8                       Frukost

8-8.30                 Inomhuspromenad i chansalen (chan är det kinesiska ordet för zen)

8.30-9.30           Föredrag (på kinesiska, så jag fick se på videos på engelska i stället – eller så tog jag en promenad)

9.30-10.00         Te/kaffe-paus

10-11                    Meditationspass 3

11-11.30               Meditationspass 4

11.30-12.20         Lunch. Ingen släpps ut ur matsalen innan minst 50 min. har gått.

12.20-12.45         Inomhuspromenad i chansalen

12.45-13.45         Siesta. Väckning kl. 13.45

14-15                    Meditationspass 5

15.00-15.30         Te/kaffe-paus

15.30-16.30         Meditationspass 6

16.30-17.30         Meditationspass 7

17.30-19.00         Middagsrast, då de som vill äter middag. Det är den enda tid då det är tillåtet att duscha och tvätta.

19.00-20.15         Buddha-bugningar. Meditationspass 8

20.15-21.15          Meditationspass 9

21.15-21.45          Kvällsmusik (slaginstrument)

21.45-4.30           Nattsömn

Varje meditationspass började med en kvart pauseang (springande meditation; de som inte ville springa kunde gå mer eller mindre raskt med svängande armar). Därefter 5 min. övergångstid (för att sakta ta sig till sin plats) och 40 min. sittande meditation. Den här växlingen mellan rörelse och stillasittande var underbar, tycker jag. Kroppen kändes mer balanserad än under andra retreats jag varit på, där vi sitter stilla tio timmar om dagen (som under tiodagars Goenkaretreats).

Ibland var det dessutom något annat än sittande meditation på meditationspassen. En gång hade vi stående meditation. En gång ersattes eftermiddagspassen 15.30-17.30 med skogspromenad i uppförsbacke och ropmeditation i skogen. En gång hade vi gående meditation utomhus. En gång hade vi tedrickarmeditation. Sista eftermiddagen ersattes passen 15.30-17.30 med städning, då var och en fick en bestämd städuppgift. Jag var med i den grupp som fick rengöra chansalen inkl. alla buddhastatyer (som var och en hade sin egen pensel som vi skulle borsta bort damm med).

Det var förbjudet att prata så länge retreatet pågick. Det var skönt att njuta av tystnad, även om två av mina rumskamrater viskade med varandra ganska ofta – på kinesiska förstås, så jag kunde som tur var inte förstå något av vad de sade och då var det lätt att ignorera dem.

Hela retreatet hölls på kinesiska och alla skyltar som var upphängda var enbart på kinesiska. Men trots att jag är språklärare och oerhört språkintresserad, kan jag alltså ännu inget av detta världens största språk, allra minst läsa kinesiska tecken. Det innebär att jag gjorde mycket fel, till exempel använde fel toalett (den som endast var avsedd för nunnor), satt vid fel bord (där bara män fick sitta) när jag drack mitt te, tog fel trappa och använde fel skohylla. Men det fick jag veta först när retreatet var slut, då en nunna fnittrande berättade det för mig.

Jing Zhi (=pure wisdom) kommer från Singapore och kunde prata engelska med mig.

Hur kunde jag då förstå vad jag skulle göra? Jo, innan retreatet började fick jag en introduktion till meditationstekniken på engelska av vår karmadana (=retreatledaren) Ruji-Si, som kom från Malaysia och kunde hyfsad engelska, och även under veckans gång då och då sammanfattade det viktigaste på engelska. Vid ett par tillfällen samlade han de tre som inte kunde kinesiska till en genomgångs- och frågestund. Förutom jag var det en koreansk nunna (Jia) och en svensk klostervagabond (Roland). Ruji-Si berättade att det var första gången de hade västerlänningar med på retreat. I övrigt kom deltagarna från Singapore, Kina och Taiwan.

Med koreanska Jia och vår lärare Ru Zhi Si.

Meditationstekniken Hua Tou som används i denna form av zenmeditation (här används dock det kinesiska begreppet chan i stället för zen) innebär kortfattat att varje gång en tanke eller handling påbörjas, bryta och ställa frågan ”Vem?”, till exempel ”Vem är det som tänker?”, ”Vem är det som förflyttar handen?”. Frågan skickas till hjärtområdet, där en inre undersökning sätter igång och en form av tvivel (Yi) skapas. När du ställer frågor ofta hålls Yi starkt, vilket är bra. Starkt Yi gör dig medvetet närvarande. När Yi är väldigt ”tätt” kan Yi-bubblan spricka och har du tur kan du då erfara upplysning. Plötsligt förstår du då hur allt hänger samman.

Matstunderna anses också som meditation. När en äter ska en vid varje handling fråga sig ”Vem?”, t ex ”Vem är det som för ätpinnarna till munnen? Vem är det som tuggar?”. Bara en handling i taget är tillåten, så du får inte tugga medan du förflyttar handen. Alla rörelser ska ske tyst och medvetet, även när du drar ut stolen för att sätta dig (och ve den som fastnar med foten i stolen, så att den skrapar!) och ställer ner tallriken.

Matsalen. Var och en har sin egen bricka med två skålar och ätpinnar. Den gula duken som ligger över används för att torka skålarna och ätpinnarna när du diskat dem. Sedan hängs den på tork över brickan som ställs tillbaka på din plats.

Vi hade tre måltider om dagen, vilket förvånade mig då jag är van vid två under vipassanaretreats. Jag fick först en plats i ett hörn av matsalen, med ryggen mot de andra. Men efter två dagar, då Ru-ji-si talat mig tillrätta när det gäller att vara mer medveten om mina rörelser och äta ljudlöst och sakta, blev jag förflyttad till en plats mitt i salen, omgiven av extremt tysta nunnor. Troligen för att jag skulle bli inspirerad. Nu märkte jag också att det var knäpptyst i salen och blev medveten om att minsta stolskrapning eller slag med ätpinnarna mot stålskålen märktes väldigt bra. Så jag blev superbra på att vara ljudlös!

Springmeditation, pauseang, var en ny erfarenhet för mig. Man springer medurs i cirkel, med stora steg och svingande armar. Höger arm pendlar 70%, vänster 30%. Du behöver ge högerarmen lite fart så att den svänger bakåt ordentligt. När armen kommer framåt släpper du ut överflödig chi genom fingertopparna. Det är en fantastisk känsla när du lär dig det! När karmadana slår ett slag med bambupinnen stannar alla (frys! – det påminner lite om Hela havet stormar). Sedan står de och samlar sig en stund – lyssnar inåt, frågar ”Suey?” (Vem?) – innan de går till sin plats, vilket de först kan göra, när karmadana slagit ett andra slag med pinnen.

Vid all meditation ska du ställa vem-frågan med 3-5 sek. mellanrum. Frågan ersätter tankar och stillar sinnet, för vi kan bara tänka en sak samtidigt och frågan tar tankarnas plats. Det ständiga frågandet och den inre undersökningen leder så småningom till mer yi i hjärtområdet. Det är viktigt att sprida ut yi i hela bröstkorgen, för om det koncentreras till ett litet område, till exempel bara själva hjärtat, kan det göra ont.

Rop i skogen

Jag nämnde att vi en dag tog en skogspromenad och övade ropmeditation i skogen. Vi  fick lära oss två olika sorters rop:

• Att ropa ”Vem?” med stöd i Dan Tien (magstöd).
• Att ropa ”Ha-ha-ha-ha-ha” enligt följande tibetanska teknik för att bli av med negativa emotioner: Föreställ dig Buddha med ett ljussken omkring sig! Låt ljuset skickas till nedre delen av magen, till Dan Tien, och där tvätta bort dina negativa emotioner, som i en tvättmaskin. Låt det gå runt sju gånger så att alla negativa emotioner löses upp. Låt sedan ”smutset” stiga upp som en svart rök längs din ryggrad till hjärtchakrat. Ropa med magstöd ha-ha-ha-ha-ha (två långa, tre korta) fyra gånger (d v s sammanlagt tjugo ”ha”) utifrån hjärtat. Känn hur rökpelaren stiger upp från hjärtchakrat till huvudet. Till sist ropar du ett långt öppet ”haaaaaaa” genom kronchakrat och släpper ut all svart rök, så att alla negativa emotioner försvinner upp i atmosfären. Gör det här varje dag, om du plågas av negativa emotioner och detta försvårar din meditation. Om du har stora emotionella problem kan du behöva göra denna övning varje dag i ett halvår innan det överhuvudtaget är möjligt för dig att meditera.

Väckning på morgonen

Väckningen börjar varje morgon kl. 4.30 med korta, nästan ljudlösa slag på bambupinne eller möjligen ett träslaginstrument som kallas wooden fish. Så småningom tillkommer slag på gonggong. Slagen blir allt intensivare. Så en kan vakna mjukt eller tvunget. Jag vaknade varje morgon utom den sista vid första slaget. Mina rumskamrater sov som stockar tills jag tände taklampan 4.50, efter att ha klätt på mig, varit på toaletten och borstat tänderna. Då började de röra på sig.

På kvällarna var jag de första fem dagarna dödstrött och fick kämpa rejält för att orka sitta upprätt och meditera. Jag ändrade position hela tiden eller lade mig ner i barnets position (det fick man – men inte ligga på rygg förstås). Efter fem dagar hade jag vant mig vid dygnsrytmen och var inte så trött längre. Det hjälpte också att vi hade en timslång sovstund efter lunchen – härligt!

Stretching

Ru-ji-si lärde oss några stretchingövningar som har varit väldigt användbara och gett mig mindre ryggbesvär under meditationen. I stående gjorde vi först namaste i bergsposition, därefter framåtfällning med huvudet och händerna ned mot golvet. Sedan sträckte vi upp armarna med händerna knäppta och handflatorna vända uppåt (armarna skulle vidröra öronen; ”if not it’s not enough” sade Ru-ji-si). Med armarna sträckta på detta sätt gjorde vi en sidböjning vardera åt höger och vänster, därefter vridning åt höger och vänster och till sist en bakåtböj. Varje position höll vi i ungefär fem sekunder.

Ur mitt anteckningsblock

Dessa stretchingövningar fick vi lära oss i stället för Pauseang (running) före ett av meditationspassen. Därefter fick vi göra gående meditation utomhus i stället för det sittande meditationspass vi brukar göra.

Stanna upp

En kväll hade vi efter running meditation fri gång inomhus, med avbrott för att ropa ”suey” (vem?) då och då (när karmadana slog med bamburöret), gående meditation en stund och sedan fri gång igen, innan vi satte oss för den sittande meditationen. Karmadana påminde oss hela tiden om Vem-frågan: Shi Suoey? Ibland frågade han också Var är Vem? (Where is Who?). Vi övade verkligen på att stanna upp och det kändes som om det hjälpte mig att meditera bättre.

På fjärde dagen kände jag mig gladare, mindre trött, mer tacksam och kärleksfull, mer uppmärksam och varsam än på länge. Så här skrev jag då i min anteckningsbok:

”Den vackra naturen gör mig så gott. Att vi får ta promenader ibland är fantastiskt. Att bara stå och titta på bergen, dalarna och havet är så välgörande. Dimman som ibland lägger sig över de gröna, skogsbeklädda bergstopparna är magisk. Från fönstrena i meditationssalen ser jag dem: bergen, dalarna, havet, dimman. Vid morgonmeditationen hörs fåglarnas morgonsång, på kvällen deras kvällssång och grodornas kväkande. Det är helt ljuvligt!

Maten här är fantastisk! Helt vegansk och därtill variationsrik. Att vi måste äta tyst, medvetet och långsamt gör att vi inte kan överäta och det är bra för min mage.

Jag är imponerad av hur ljudlöst nunnorna kan äta och borsta tänderna. Jag ska försöka lära mig. När det gäller ätandet har jag blivit ganska skicklig, men tandborstandet är svårare. Jag får öva.

Jag njuter av de olika instrumenten som används: slaginstrument av olika slag. Pinnar och rör av bambu och trä, klangskålar, klockor, plingor, stora trumman med olika tillbehör, andra trummor, gonggong…

Meditationssalen är den vackraste jag någonsin sett: med trägolv, mycket plats (alla sitter längs väggarna så det finns stora fria utrymmen i mitten i de två salsdelarna). Utsikten är fantastisk. Att ha yoga här skulle vara fantastiskt.

Inte ens kaffet behöver jag vara utan. Det finns te och kaffe på en förmiddagsrast 9.30-10.00 och en eftermiddagsrast 15.00-15.30, däremot inte till maten, vilket jag tycker är bra, eftersom kaffe tar bort vitaminer ur näringen. Det finns tre mål mat om dagen om man så vill (en del väljer att hoppa över middagen), så det går ingen nöd på mig.

Lite för lite nattsömn kan jag tycka, kl. 21.45-4.30, men det jämnas ut med en timslång siesta efter lunch. På morgonen har jag inga problem att komma upp, men sista meditationspasset på kvällen har jag svårt att koncentrera mig.

Så skönt att få gå och lägga sig efter sista meditationspasset!”

Efter att jag berättat att jag är yogalärare har munkarna och nunnorna bett mig komma och ha yoga med dem, mot mat och husrum och att få lära mig kinesiska. Jag är faktiskt sugen på att göra det. Viriyachan Monastery är ett ställe jag gärna återvänder till och det finns många härliga människor jag gärna skulle tillbringa mer tid med.